Midnattsloppet 2019

Hej vänner, hoppas allt är fint med er!

Som jag nämnde förra veckan så sprang jag i lördags Midnattsloppet tillsammans med jobbet samt David, och det var verkligen över förväntan! Har ju sprungit en gång tidigare, för fyra år sedan, men upplevde att det var ännu större och härligare stämning denna upplaga. Det är ju det jag gillar med den här sortens lopp, att det är en rolig och minnesvärd upplevelse. 

Bästa Talking Minds <3 

För några år sedan sprang jag en del lopp med jämna mellanrum, men sedan dess har jag bara kört ett par Tough Viking-hinderbanor, senast för två år sedan. Och Midnattsloppet är ju en upplevelse, och inte ett lopp man slår personbästa på då det är galet mycket folk och dessutom ett par tuffa backar. 

…trodde jag. Alltså det där med att inte slå personligt rekord. 

Det var egentligen ingen toppendag för mig; lite sliten i kroppen, sovit dåligt, och ovant att springa vid 21:40 på kvällen. Tänkte att jag springer ju loppet för skojs skull, eftersom jag bara sprungit milen typ tre gånger senaste åtta månaderna hade jag ingen aning om hur jag skulle lägga upp det. Men, det var grym stämning och jag hade så kul med mina underbara kollegor i VIP-tältet (så kul att vi kom sent till starten och missade uppvärmningen, hehe..). Och när starten gick, well, då sprang jag. 

Jag sprang och kände att jag höll ett ganska bra tempo, och att jag trots allt inte blev trött. Det enda jag kände och tänkte var: aldrig att jag ger mig, jag kommer aldrig att lägga mig ner. Att jag ville visa alla, alla som sagt att jag inte kan bli någonting, och framför allt mig själv, att jag kan. Att jag inte bryr mig om hur jobbigt det är att springa, för det kommer aldrig vara lika jobbigt som att förlora. 

Jag gick i mål på 45 minuter och 33 sekunder på 10 km, vilket gav mig en 119:e plats av 8134 kvinnor. Helt ärligt kände jag mig först besviken att jag inte kom under 45 minuter, vilket jag hade kunnat göra om det inte var så mycket folk i vägen sista två kilometrarna. 

Men hallå: jag sprang 10 km på 45 minuter och 33 sekunder!!! Det är sju minuter snabbare än mitt tidigare personbästa, tio minuter snabbare än jag haft som mål för Midnattsloppet. Hur skulle jag kunna vara något annat än nöjd?

Okej, det här blev ett väldigt långt inlägg. Kontentan är egentligen: tro på dig själv. Lyssna inte på dem som säger att du inte kan bli något, att du inte har det i dig – för vad fan vet dom? Jag har hela mitt liv fått höra att jag är dålig på sport och idrott, men istället för att lyssna till det så använder jag det som en drivkraft som bara gör mig starkare. 

Hur klyschigt det än låter: våga tro på att du kan, så finns det ingenting som kan stoppa dig. 

Inga kommentarer

Berätta vad du tycker

Din e-postadress kommer inte publiceras